(skön bild från sommaren 2007)
God morgon! Sitter här i soffan framför TVn och har lite ångest över att jag beslutat mig för att stanna hemma från föreläsningen (anledningen till att jag sitter i soffan med datorn är att H hade en router (?) så nu kan man sitta var som helst i vårt gigantiska hem), därför pallrade jag mig upp med älskling när han gick till jobbet och nu sitter jag här beredd att läsa lite istället.
Varför kan jag bara inte lära mig att vara sjuk och ta det lugnt så att jag blir frisk?? Pja, känner ni mig vet ni nog svaret: Prestationsångest. Känns som att jag redan pajat mina ambitioner för 2009 som var att träna och vara ambitiös i skolan, dvs. gå upp med H när han åker till jobbet och sätta mig och plugga på en gång.. Huff, det är iof en hel del kvar på 2009 och man är bara student en gång i livet.
Well, sitter här hemma som ett vrak och planerar allehanda braiga sätt att känna mig fräshare igen; nagelfix, frisörbesök, färga ögonfransarna, måla tånaglarna, sola, köpa nya kläder.. Jaa, möjligheterna är oändliga. Trist bara att jag typ inte ens orkar göra mig en macka utan att få toksvettningar och dödsångest. Igår grät jag till och med lite över min hopplösa situation, då hade jag iof släpat mig upp och hunnit med både möte med en kommunkille om exjobbet och några timmar i skolan - lite cred till mig. Eller kanske en bitchslap, när man är sjuk ska man vara hemma så man blir frisk.
Linn. Nu är det du som ser till att du bäddar ner dig och inte går upp förrän du mår bra. Punkt. Såhär ska det inte vara! Jag känner igen mig precis, men jag har fått lära mig att det inte blir bättre av att försöka fast man är jättesjuk. Sova är den bästa medicinen. Så det så! Tycker massa om dig gumman, men du får ta hand om dig lite bättre! Kramis
SvaraRadera