...ja nästan. Jag har i alla fall redan panik inför vad jag ska sysselsätta mig med. Har i och för sig bokat upp mig på ett jobbpass på 24 timmar (okej, 23 ½ om man ska vara noggrann, men 24 timmar låter ju så mycket bättre). Men imorgon då liksom? Har försökt tjata på Sara, och har jag tur så är jag välkommen dit. Men hur illa är det på en skala? Varför ska underbara jag behöva tjata till mig umgänge. Jag förstår att ni tycker det är konstigt att det inte står en lång kö med folk utanför min dörr som bara tigger om att få umgås med mig, men så är det tyvärr inte. Bara ibland.
Låter som nån konstig sorts kontaktannons det här, men det är det inte. Jag har vänner. Bara inte vänner som vill umgås med mig. Men man kan inte få allt. Det vet jag. Det har mamma sagt till mig. Antar att det var under den tiden jag gick omkring med ett par stora rosa glasögon. Då insåg nog min kära mor att livet inte alltid kommer vara så lätt för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
hihi! Din mor är en klok kvinna, det måste jag erkänna att jag tycker. Men jag måste också erkänna att jag tycker att du är en underbar liten människa som skriver sjukt roligt. Jag är också övertygad om att om inte annat så kommer detta kändisskap du håller på att bygga upp resultera i lååånga köer utanför din dörr av folk som vill hänga med dig. Jag vill dock ALLTID hänga med dig ska du veta!
SvaraRaderaHaha. Det kan inte vara skönt att bara vara hemma och ta det lugnt?
SvaraRaderaring flammanragget! :)
SvaraRadera